Vikttankar!

Jag har alltid varit allt eller inget...
Men nu har jag insett att det inte funkar, varken eller...
 
Jag kan välja att köra FF, o jag vet att det ger resultat..
Brukar hamna på ca -5 kg, så vill jag gå ner så vet jag hur o ATT jag lyckas..
Men, jag vill kunna leva normalt oxå o inte räkna kolorier...
 
Nu har jag sedan nyårsafton gått  ner -5,5 kg, och detta har jag lyckats med enbart genom att inte äta godis, bakverk och dricka söta drycker..
Annars har jag levt som vanligt, tränat mina 2-3 pass i veckan..
Alltså funkar detta i längden..
 
Igår kan man väl enligt mig säga att jag gick emot mina regler när jag åt en aningen för många digistivekex med smarrig ost hos syrran...
men det va 86 dagar sedan jag "njöt" av nått gott...
 
Jag har ätit vanlig mat, allt från husmanskost till hämtmat en gång ibland..
 
Min önskan är att få bort 5 kg till..
O fortsätter jag lika bra som nu så borde jag vara där någonstans i juli...
Om nu kroppen vill va lika snäll som under dessa månader..
 
Men det svåra är inte att gå ner, det är att hålla sig kvar..
och genom att lägga i en för hög växel innebär det glädjesiffror som sen försvinner då viss krav på sig själv inte håller i längden...
 
Självklart kan jag gå på fler pass, sluta äta kolhydrater och BOOM, vågen visar snällare siffror..
Men det skulle aldrig funka för mig...
 
Så jag kämpar på o tittar på hur talriken ser ut...
Godissuget är inte alls stort, det kan va en dagdröm om nått ibland, men skulle inte få för mig att käpa hem nått..
För det jag ser i spegeln på passen gör mig enormt glad..
Det är en varken för mkt eller för lite..
våren 2014 vägde jag 10 kg mindre än idag, men nänänä, inte så smal igen...
Så tänk på det ni som kämpar mot övervikt..
Gå inte ut för hårt, för det ska hålla i vardagen...
Gör det hellre lagom o låt det trilla av succesivt...
 
Jag tänker ibland på dom enormt duktiga fitnessbrudarna som ger 110% inför tävlingar..
Jag förstår deras stolthet..
men efter en sådan jävla strikt vardag och hårt slit, hur kan man leva med sig själv när man ser att musklerna försvinner och magrutorna gömmer sig och vikten stiger igen..
Man måste ha psyket för att vara införståd med att det bara är för ett tillfälle, att det handlar om minuter på en scen för att sen komma tillbaka till en vardag där man inte kan leva på vatten, torsk o broccoli..
Imponerande av dom måste jag säga..
 
Nåja..
Mat är livet:D
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0