.

Du som tänker läsa boken "en av oss" ska inte fortsätta läsa detta inlägg.

Du som anser att långa inlägg inte är nått att läsa behöver inte..
Du som kommer ta illa upp, o du som inte klarar av brutal och iskall sanning bör klicka vidare!

 

Här kommer den, sanningen om ett (vad jag anser) katastofalt polisarbete!

 

Oslo 22 Juli 2011.

 

Kl är 15,25 då en bil med hemmagjord bomb exploderar och dödar 8 personer och skadar flera hundra människor.

Strax innan har Anders B B lämnat bombbilen som nu är antänd, och satt sig i en annan, en hyrbil o kör därifrån på en avspärrad gata.

Bomben exploderar och han fortsätter sin väg ut ur Oslo, på radion hör han "nyheten" och ler för sig själv.

1 av 3 arbeten klara, tänker han.

En person som mötte Anders på väg mot bilen känner misstänksamhet då han både va klädd som polis och bar vapen öppet längs låret.

Han ringde in ett tips till polisen med både regnr på bil och signalement på "en misstänkt gärningsman".

 

Kl 16,05 ringde den operatör som tog detta tipssamtal till tullen och undrade om det va något att gå ut med, men de ansåg att tipset va för "svagt" för att vidta åtgärder.

 

Anders fortsatte sin körning mot Utöya.

2 polispatruller blev ombädda att kolla upp regnr runt omkring Oslo, men de tog samtalet och fortsatte med deras första uppdrag, att hämta en fånge på Ila-fängelset för transport till ett annat.

Det kändes viktigare att "bli av med" så de brydde sig inte om att kolla regnr.

 

Polisen kollade upp teamet för helikoptern, den enda som fanns i Norge, de hade semester.

1 av dom erbjöd sig att hoppa in då han såg nyheterna.

Men ledaren ansåg att det inte va behövligt, ännu.

Även cevila erbjöd sina helikoptrar, men de tog aldrig emot erbjudandet.

 

Inget rikslarm sändes, hade det gjort det från början hade en vägspärr sats vid E16, där körde nu Anders rakt igenom.

 

Det enda som skedde va några mobilsamtal hit o dit om regnr, men ingen talade om att han va klädd till polis och bar vapen.

Inte heller media fick något larm att gå ut med, något som skulle få andra uppmärksamma.

 

16,16 va Anders nästan framme vid kajen som tar honom över till Utöya.

Han lyckades köra förbi Polisdestriktet, för de visste inte vad de sökte efter.

 

40 minuter efter att tipset kom in om "en polisklädd man med vapen körde från bomben i en bil med regnr ...." ja, då va det dags för ett rikslarm. Då va Anders redan framme, och på väg över med båten som kördes av några AUF´s ungdomar.

Allt gick vägen, de trodde han skulle säkra ön, och va tacksamma för att han kom.

De hjälpte honom av, han o sin låda med 3000 patroner.

Arbete nr 2 var nu igång, skotten ekade mellan träd och tält.

 

16.43. rikslarmet hade missat detaljerna om polisdräkten och vapnet, endast bilen och att han va en ljus man på 180 cm.

Få stationer fick larmet, endel hade inte ens anläggningen igång, andra hade fel kanaler inställda.

Även Nordre Byskeruds distrikt, där han nu befann sig.

 

17,24 kommer nödrop från utöya genom "färjans" komradio, han berättade att Anders sköt vilt och 2 var nu döda.

Han erbjöd även att de skulle ringa honom när de kom till kajen skulle han hämta polisen då han va trygg på båten.

De tackade nej till erjudandet, Polisen hade ju egen båt.

Fler larm kom från mobiltelefoner.

5 minuter efter första larmet började de samla in folk, då fanns ännu ingen plan hur de skulle gå vidare.

Deras röda gummibåt skulle göras klar och köras mot Utöya, för den erbjudna färjan hade de inte en tanke på.

De hade 13 km till Utöya, det skulle ta ca en kvart att köra dit.

 

17.35 lämnade polisen stationen, ingen visste vart utöya låg, inte exakt.

De hade ju sett det på en karta.

 

17,42 lämnar 26 poliser stationerna i Oslo, de hade 38 km att köra till ön.

 

17,47 Nu går larmet ut om vad Anders bär för kläder.

Alltså 2 timmar efter tipset i Oslo som berättade allt de böhövde veta om honom!

 

17.52 kommer första poliserna till kajen, mitt emot ön.

De hör skott, ca ett i minuten.

De hörs skrik och bestämde sig för att ta skydd, de kunde ju synas.

De hade vapen på sig, men deras order va bara att "observera".

En av dom gick upp till vägen för att möta upp de andra.

Då bröts kommunikationen på radion mellan poliserna från kajen, avståndet blev lite för långt.

 

Båten som va på väg med andra patrullen va inte godkänd.

Dåligt med luft, och bensinen va slut.

De hade sedan innan fått samtal från brandstationen som erbjöd sin större, bättre och godkända båt.

Men de fick ett "nej tack, vi har vår egen".

Nu behövde de brandstationens båt iaf, och ropade på radion flera ggr utan svar, de slog fel nummer!

 

DELTA va på väg från Oslo, men de hade ingen aning om vart de skulle mötas, inte heller vart ön låg mer än i närheten av Storön, som låg längre bort.

De kontaktade Nordre Buskerud distrikt som nu va på plats, men nätverket va dåligt och nådde inte fram ordenligt.

När de fick tag på en av dom så sa de att de va på¨Kajen, och de missuppfattade varandra och trodde de stop på golfbanekajen, och efter samtal hit och dit bestämdes det att alla skulle samlas på golfbanekajen, 3,6km från ön, och inte på den första platsen, som låg 670 m från ön.

Informationen hade inte nått alla, utan många av dom va nere på Kaj nr 1 och fick vända för att sedan köra tillbaka några km.

När polisens båt kom, tankad och klar hoppade 10 man i med full utrusning.

De kom 100 m innan motorn inte orkade mer.

En campinggäst hade sett allt och körde ut till båten för att erbjuda polisen sin, och de bytta båt på sjön och gästen tog deras gummibåt tillbaka till kajen.

 18,01 ringer Anders och överlämnar sig själv till polisen, han börjar tröttna på att vänta.

Han hinner ringa två samtal till polisen innan de kommer.

 

18,27,når polisen land.

18. 32 ligger Anders på marken, polisen sitter över och hans vapen ställde han snyggt och prydligt mot en tall innan han flinandes satte sig på knä med händerna över huvudet.

 

Polisen undrade om de var fler, men han svarade nej.

De frågade om han visste om fler skulle dö, och ja det skulle det.

Han hade viktig info som polisen borde veta, men då skulle de förhandla med honom.

 

De tog honom till det vita huset på ön, där ungdomarna brukade smalas och även i det hus de för några timmar sedan följt nyheterna från bomben i Oslo.

 

De sätter på honom handfängsel, han sätter sig tillrätta och ler.

De frågar varför han ler, han svara att han va nöjd och att denna "operation" hade varit 100 % lyckad.

 

Nu va det bara arbete nr 3 kvar.

 

Under början av förhöret säger Anders att han är full av farliga ämnen då han tagit höga doser knark och fick han inte nått att dricka skulle han snart dö av doserna.

Polisen gav honom en läsk från kylen, ungdomarnas läsk!

Anders fortsätter att berätta om sin tro och hans arbeten och avsikten med allt han gjort.

Då vill han plötsligt ta en pissepaus, vilket han fick.

Förhöret fortsätter, då får han se en skråma på sitt finger och ber om ett plåster.

- I helvete heller, svara en av poliserna meddans en annan frågar hur han skadat sig.

Han berättar detaljerat, "när jag sköt en av killarna där borta vid berget så sköt jag så när skallen att skallbenet krossades och några benbitar sköts bort från hans huvud och en bit måste ha träffat mitt finger".

Han får ett plåster, som fint sätts på hans finger!

 

Polisen vill veta vad han har planerat här näst, men innan han vill gå in på det vill han att rättegången ska vara öppen för media och för alla hans medmänniskor.

Han vill vara säker på att han får en PC och programet Word med översättning, och att han har fri tillgång till att få och till att skicka brev, för han har ju ett jobb som måste skötas.

Poliserna kontaktar PST och efter några minuter har "någon" av dom godkänt ALLT och han känner att de har pratat klart på ön och att han behöver få någon plats att sova på.

 

De tar honom i varsin arm och leder honom mot båten, då snubblar han till.

Polisen frågar "hur gick det?", Anders svarar "jo tack, bra!".

Sen va han på väg från ön, där 69 personer ligger döda och skadade fortfarande hittas i mörkret.

 

Förhören fortsatte dagen där på, efter en stund va han hunrig, han vad om en pizza o en cola.

En av poliserna gick till närmsta pizzeria och köpte det han önskade.

 

Efter några timmar sa han att han va uttråkad och bad om att få fortsätta en annan dag.

De valde att göra så.

 

Hans vilja om öppna rättegångar och att media skulle sända allt gick igenom, och nu satt han där med alla ögon mot sig, han hade nu sin chans att förmedla sin tro och sitt jobb för hela världen.

Nu skulle alla få möjligheten att se vart "norge va på väg" och öppna ögonen, så som Anders hade gjort!

 

Han va iskall genom alla rättegångar, han log till och med och man såg hans stolthet varje gång de läste upp hans handlingar.

Enda ggn han bröt ihop va när de visade hans photoshopade bilder. Där stod han i full mondering med vapen, och en åhörare skrattade högt och när de visade hans "spelgubbe" inom world och warcraft så skrattade ännu fler av hans storhetsvansinne, han blev kränkt, han blev utskrattad.

Han hade ju lagt över 6 år på det där spelet, så lång tid tog det att "bli något" som han va stolt över.

 

Månaderna gick, begravningarna hölls var och varannan vecka, 77 liv skulle hedras.

Rättegångarrna va täta, överlevande vittnade, familjer berättade sina historier om ensamhet och saknad, alla personer visades på bild, hur de dog, vart de låg och vad de lämnat efter sig.

Hans blick va iskall, hela tiden.

 

Ett antal psykologer hade följt honom en längre tid i häktet, de skulle läsa upp deras "remisser" ang va de tyckte om Anders personlighet fick inte Anders kommentera.

Detta sändes i media, men han skulle tiga.

Inte förän 3 olika utlåtanden hade lästs upp var det hans tur till ett försvar, men det skulle inte sändas i tv.

Detta ansåg Anders var nedvärdernade och kränkande, tänk om människor trodde han va allt det där de påstod.

Han va förbannad!

 

Han visade sig iaf inte vara i ett psykotiskt tillstånd då han gjorde sina "arbeten".

Endast ett antal personliga störningar kunde de hitta hos denna mannen.

Ett stort behov av nöjdhet och att vara viktig för någon, att synas och höras.

 

Eftersom han inte fick försvara sig emot psykologerna bad Anders att få "ordet" en halvtimma nästa rättegång, där han skulle tala öppet för världen om hans tro och om hans sätt att se på sitt arbete.

Han fick det.

 

Den halvtimman blev en timma, och trots att dommaren bad honom sluta läsa så fortsatte han, och ingen stoppade det!

 

Då hade han hunnit kalla ungdomarna från Auf för Hitlerjugend, en grupp som kämpar för något de inte har en aning om, men som de är uppvuxnna till att tro på. De ville ju ha in islam i landet, och de visste inte va de gav sig in på.!

Han sa även att hans arbete inte är klart, och att detta inte va slutet.

 

I aug 2012  döms Anders B B till 21 års fängelse, längsta som går i Norge,

Dock kommer det omprövas på nytt om dessa år, och då kan det förlängas 5 år till, sen kanske 5 år till.

Inget vet, men vi gör om 20 år.

 

På fängelset har han tre celler, ett med säng och toalett, ett arbetsrum med dator o skrivare, o ett med träningsredskap.

Han får städa själv, men en trasa, inte en mopp med skaft.

Det ska han anmäla fängelset för, för det är kränkande att ligga på golvet och skura på knä, det ger sveda och värk!

Han får en klick med hans favoritcream till ansiktet varje morgon i en plastmugg, men det gör honom förbannad.

De tar för mkt varje gång, så det går till spillo!

 

Han har en mjuk gummipenna då han inte får ha hårda för säkerhetens skull.

Den pennar får han ont av, det ska han oxå anmäla fängelset för.

 

Han fortsätter att skriva brev ut till sina medarbetare, som i sin tur lägger ut hans ord på hans egna blogg.

Han får även brev från människor som hatar honom, de slänger han bara.

Men efter några månader börjar breven komma sällan, och får han nått är det från någon som han inte känner till.

Han börjar få lite panik, han glöms bort, han är inte lika känd längre.

Han måste göra något för att människor där ute inte ska glömma honom o hans arbete.

Han hittar ett brev han fick direkt efter dommen.

Det va från en jornalist, hon ville få en intervju.

Han svarade henne aldrig, han hade sagt sitt, då!!

Nu hade han en ide.

han skrev ett brev, skrev att han inte tyckte om henne som person, men att han kunde gå med på en interju, den första och enda intervjun han ville göra.

På ett vilkor.

Att hon skrev en bok om honom.

Jornalisten hette Åsne Seierstad, interjun hölls i Juni 2013.

 

Åsne gjorde som polisen, de lät honom få det han önskade.

Hon skrev boken, hon blev känd som författare och Anders "arbete" blossades upp igen och fick åter igen ny kraft.

 

Boken heter "en av oss"

Den bok jag nyss läst, den bok Anders B B ville att hon skulle skriva för att jag och andra skulle få ta del om hans arbete.